Som på isflaken i min barndom

Nu hoppar jag mellan vårens ljuvligheter som på isflaken i min barndom.  Startar tveksam  med lysande tussilago i dikesrenen för att sedan sätt fotvalvet mot snödroppar och krokus – mer säkert men fortfarande i lätt brutna klirrande iskristaller. Snart vågar jag ett längre skutt mot lysande blåsippor på bädd av fjolårets eklöv. Här kan jag stanna en stund på ett flak av pannkaksis, begrunda skogsbackens genomskinlighet. Men snart bär det av med snabba fötter med en fot i påskliljor och en annan bland majvivor. Lite ro får jag på vitsippornas stora, lugna flak som lugnt och stillsamt brer ut sig – en stund av ro i denna vårens smidiga framfart. Hoppar så vidare med krikonblom, rosenmandel som snabbt hämtar sin anda bland tulpaner och gullvivor. Ett våldsamt vårregn tar mig sedan allt närmare högsommarens glaciär där växtligheten snabbt blir likt isvallar. Kompakt och ogenomträngligt ter sig nu grönskan där rosens dofter strilar och smälter samman med dignande klasar av Riddarsborre och rinnande Klematis. Där stannar jag ett tag, orörlig i ödesmättad visshet att detta är flyktigt och därför så stort. Sen kommer den till slut – hösten och sommarens glittrande kristaller driver oåterkalleligt åter i lösbrutna stycken in i vinterns permafrost. 

Tänketid

Tänketid – ett diminuendo-crescendo över livscykeln. Mitt i livet förnimmer vi den bara som ett nästan hörbart pianissimo. Väck upp den! Ett brutalt pukslag innan du förlorar essensen av ditt väsen! Det är en nödvändighet.  Kanske göra som Brännvinskungen LO Smith som byggde sig en ”tankegång” invid sitt sommarbo Karlshälls gård på Långholmen. En lång och ringlande träspång där han kunde gå och tänka ut nya vodkakampanjer.

Någon ”tankegång” har inte jag men för mig räcker det av en halvdags stillhet och mitt huvud är fyllt av nya idéer. För den första förutsättningen för en ny tankegång är ett orört landskap – tomhet, tystnad, stillhet och en uppgiftslös tillvaro.  I en trädgårdsföretagares liv infinner sig tänketid, om den överhuvudtaget infinner sig, på vintern. Ju mer snö, desto mer tid!

Jag har låtit årets tankar snurra varv efter varv kring den nya potager som väntar på att anläggas. Växthuset står där redan och grovplaneringen är klar. Bäddarna är måttsatta och granitmuren kommer nästa vecka. Denna trädgård ligger på motsatta sidan av den långsträckta sandås som löper genom vår trädgård i nord-sydlig riktning. På ena sidan rosenträdgården, tegelparterrerna och vårt underbara viktorianska växthus. På den andra den nya köksträdgården i ett strålande söderläge och i en sänka som ger den en klimatzon är kännbart varmare är resten av trädgården. Mot denna sänka finns en ca 50 kvadratmeter stor, lutande slänt som omsluter dig på båda sidor  när du promenerar ner för granittrappan in i köksträdgården. Det är här som min tänketid har landat.

En jublande perennrabatt i blått, mörkt lila och rött. Omgiven av en skyddande lavendelhäck. Med Alunrotens pigga bladverk och Salvians stolta pelare som bas finns öar av Vallmo och Daglilja. Vårens första hälsning blir röd Tulpan och snart därpå den svarta Violen. Som försommardrottning hälsar vi Vallmo, både en pålitlig perenn sort men också en som skall tillåtas göra statskupp och dyka upp som den vill. Högsommaren pryds av mättade Dagliljor och vajande Vädd för att mot sensommaren avta i Solhatt vars sällskap snart bara är Vallmons skulpturala frökapslar. Tvåhundra plantor är beställda från pålitliga odlare. Jag längtar och väntar och i mitt hjärta fortsätter jag att måla den tavla som aldrig blir färdig.

En ros är en ros är en ros

Det var ingen slump att det var just en ros Afrodite gav till sin son Eros, kärleksguden, och att han i sin tur gav den till Harpocrates, tystnadens gud. För det är först under tystnad som man på allvar kan höra rosens musik. En skir, vertikal klang, fylld av övertoner och med knoppar som liksom en tung dissonerande appoggiatura löses upp i en ljuvlig välklang.

Precis som Afrodite är den mest feminina gudinnan, är rosen i sanning växtvärldens mest feminina blomma. För visst finns det en kvinnlig och en manlig trädgård! Det påstår jag bestämt. I trädgårdsvärlden, som i så många andra, tar herrarna för sig och sätter tonen. Inte minst på berömda trädgårdsfester som engelska Chelsea Flower Show, där det strama manliga idiomet premieras. Jag avstår gärna det stela och ordnade och håller i detta fall med August Strindberg, må han vara herre eller inte, som i ”Blomstermålningar och djurstycken” skriver:

”Och så bär man ut på rabatterna, vad? Bladväxter som icke få blomma. Bladväxter med röda och gula blad, sådana man kan i brist på bättre fördraga om hösten hos den döende lönnen eller jungfruvinet. Och så snart en stackars blomknopp hotar att spira upp ur detta höstlöv så kommer blomsterhataren och skär av den. /…/ Äger man så ett urval av de dyra ogräsen Echinops, Acanthus, Gunnera och flera vederlikar att fröjda sig åt, då har man haft livsglädje för sina pengar!”

Jag vill, som Strindberg, ha BLOMMOR - inte enbart blad i strikta strama rader - helst omgivna av kantigt trä eller metall och oftast enbart i grönt, lite mindre grönt och lite mer grönt. Trist, ocharmigt, omysigt, osinnligt. Det är hög tid för det böljande, sirliga, dimmiga och ostyriga. Tänker på min egen fars trädgård. Han struntade i raderna, slängde ut påsvis med frön, satte plantorna för tätt, öste på! Sådan är min paradisets trädgård – oförutsägbar och till bredden fylld! Och av dessa livsbejakande paket som kallas blommor, är för mig rosen helt oöverträffad. Mitt eget rosodlande sker som i bikten, Sub Rosa - i förtroende. Det som sägs i min rosenträdgård sägs i förvissning om att det stannar mellan de rosentyngda väggarna. I rosens privata rum och i tystnadens förtroende.

Helkroppsbad i rosendoft

Vi ställer höga krav på våra rosor. De ska blomma och åter blomma, de ska växa rakt och bära upp sina huvuden så vi enkelt kan se dem. Och de ska dofta! Ingen lätt sak för en enda liten växt att klara. Den som verkligen vill ta ett helkroppsbad i rosendoft ska välja de gamla sorterna som Cardinal de Richelieu eller Madame Legras de Saint Germain. De bjuder på en kortvarig intensiv tvagning, så väldoftande att ansiktet sugs ner i pistillen och bara vill ha mer. Det är från dessa doftexplosioner som äldre tiders produktion av rosenvatten framställdes. Har ni provat? Gör det och ge sen julmarsipanen en liten pust. Jag lovar en ny upplevelse. Eller gör som Elizabeth I av England som på 1500-talet lät bespruta de kungliga salarna med rosenvatten som daglig rutin. Ät det, drick det, blanda det i murbruk, fyll ditt badkar och sänk ner din kropp!

Söker man den perfekt avvägda styva blomman, vars nacke aldrig böjs, då letar man i mitt tycke i fel korg. Satsa då hellre på en Rhododendron. Rosens vekhet är en del av dess skönhet. Att sträcka ner sin hand i rosenbädden, mjukt kroka sitt finger om den tunga rosen och lyfta dess ansikte mot sitt och säga – oh vad du är vacker. Ett samtal Sub Rosa. Det är en del i rosens magi.

Jag har svårt att avstå den ros som månad efter månad låter mig se dess ljuvliga blommor. Som gång på gång ger mig sommar. Säkert är det kopplat till mitt moderna liv där stunden i trädgården oftast infaller hastigt mellan två punkter, mellan gjort och ska, en liten sväng ner i mina terrasserade blomsterbäddar, en kort sekund. Då vill jag ha dem där. Annars blir jag sur.

Det hittar jag i den engelska rosen som likt engelsmannen själv är tyngd och stark av historia och samtidigt beredd att ta sig an alla nutidens utmaningar. ”A country man” som älskar sin trädgård och sitt landskap, ståendes tryggt i gummistövlar och keps och en splitter ny I-pad i oljerocksfickan. För när man väl ska överleva hjälper föga en professur i antikens historia eller ett felfritt citat av Tennyson. Här krävs mera basala förmågor som att kunna köra en traktor eller svinga en motorsåg. Den engelska rosen äger alla dessa för mig ovärderliga egenskaper. Den engelska rosvärldens okrönte kung, David Austin, är en mästare som varje år presenterar nya skönheter på rosvärldens cat walk. Med ett psyke som en islandshäst trivs de i en lätt sandjord och blommar bäst med måttlig gödsling, sol och luft och jorden tätt mot roten. Då ger den all sin skönhet! ”A sophisticated lady” med skinn på näsan, lite som jag själv.

”Ash on an old man’s sleeve Is all the ash the burnt rose leave. Dust in the air suspended Marks the place where a story ended.”

 Ur T.S. Eliot Little Gidding. 

Vanstas val av rosor direkt till dig från David Austin. I mitt val av rosor till er är namnet av stor betydelse. Valet säger mycket om din ros och kanske också om dig själv. Jag är ingen trädgårdvärldens ”name dropper”. Det lämnar jag tacksamt till andra och är glad om jag kan komma ihåg namnen ens på mina bästa vänners barn. Däremot uppskattar jag ärligt ett namn valt med omsorg och intention. Ett namn som avslöjar en del av odlarens vilja och innersta tanke och ger rosens uppenbara yttre skönhet en rotlöpare till den kulturella myllan. Också på detta är David Austin en mästare.

Tre rosor har jag valt själv och ytterligare tre av rosorna har jag bett några av mina rosfränder välja:

Jude the Obscure, medelstor buskros

Thomas Hardys novell som i gränslandet mellan den viktorianska och den moderna tiden berättar om Jude och Sue, vars försök att trotsa sociala konventioner för kärlekens skull leder till att de blir socialt utfrysta och så småningom till katastrof. Deras barn "Little Father Time", tror att han och hans halvsyskon är källan till familjens elände, dödar Sues två barn och begår självmord genom att hänga sig, med avskedsorden "Done because we are too menny.” Sen går det som det brukar. Jude blir dödsjuk efter att ha varit ute i hemskt väder i ett sista försök att försonas med Sue och dör inom ett år, medan Sue lever vidare, bitter och utsliten. Det ni! Vad säger ni nu om denna blekgult undersköna ros?

Medelstor buskros med mycket stora kupade blommor, mjukt medium gul på insidan av kronbladen och en blekare gul på utsidan. Utmärkt, stark och nästan helt utan sjukdomar. Trivs bäst i ett torrt klimat. Doftar av guava och sött vitt vin.

A Shopshire Lad, medelstor klätterros

Passar min lite fatalistiska inställning till odlandet och jordelivet. Namnet är taget från Alfred Edward Housmans diktsamling från 1896 där huvudtemat är dödligheten och vikten av att leva livet till fullo, eftersom döden kan slå till när som helst. "Sov inte i dagsljus, för när resan är över, då får du tid att sova." Medelhög klättrare nästan utan törnen som väl lämpar sig för odling på en mindre båge eller mot en vägg.

Extremt robust, tillförlitlig och frisk. Blommorna är i mjukt pesikorosa. Härligt fruktig doft.

Glamis Castle, medelstor buskros

En underskön riktigt vit ros med blommor som är så fyllda att de nästan sprängs. Namnet är från det månghundraåriga slottet Glamis Castle i östra Skottland. I William Shakespeares pjäs Macbeth huserar huvudpersonen på Glamis Castle, även om den historiska kungen Macbeth inte hade någon anknytning hit. Ett slott passar för en drottning - tyckte Mary Queen of Scots när hon besökte Glamis 1562. Och likaså en ros värdig en drottning. Men den här rosen är ingen lek. Den kräver noga övervakning och luftig växtplats.

Helvita, skålformiga blommor med typisk karaktär av gammaldags ros. Tillväxten är ganska kort och buskig med många grenar. Mild doft av myrra.

Strawberry Hill, medelstor buskros

Vald av Jan Hietala, konstnär och doktorand vid institutionen för arkitektur och samhällsbyggnad KTH Stockholm: ”Som grabb var jag besatt av rosor. Det var en hobby som närdes av färg. Vissa färger har bestått, vissa rosor har envist hängt sig kvar medan andra tillkommit. Idag fascineras jag av vad det som en gång den engelske excentrikern, samlaren, författaren och byggherren Horace Walpole (1717-97) beskrev som essensen av den engelska smaken: det oregelbundna. Namngiven efter hans och livskamraten John Chutes villa Strawberry Hill finns idag en ros med just den egenskapen. Fransig i kanterna, den ena blomman olik den andra, i en färgskala som skiftar mellan skärt, karminrött och rosa. Idag handlar min doktorsavhandling i arkitektur om Walpole, Chute och deras villa Strawberry Hill. En aspekt är schatteringar av just färgen rosa. Det är som om vissa rörelser i mitt liv följer andra vägar än rent linjära.”

Medelstor buskros med små klasar av fyllda blommor, mycket frisk med glänsande, mörkt gröna blad. En stark och läcker doft av myrra och ljunghonung.

Munstead Wood - låg buskros

Håkan Gidestrand, bloggande rosodlare i Maleviks rosenträdgård, ”Jag har odlat rosor i cirka 15år. Från början hade jag rosor av alla de slag. Men efter hand har jag blivit mer intresserad av kombinationen blomma och doft. Därför har de engelska Austinrosorna blivit favoriter. Rikblommande sorter med de mest fantastiska dofter. Austinrosorna har de gammeldags rosornas doft och charm, kombinerat med de moderna sorternas flitiga blomning. De har även visat sig vara bland de mest härdiga de senaste kalla vintrarna. Favoriterna är många, men just nu uppskattar jag Austinrosen Munstead Wood. Djupt karminröd med underbar doft. Blommar kontinuerligt tills frosten kommer.
www.maleviksrosentradgard.blogspot.com 

Ganska yvig, bred, men tämligen låg buske med god motståndskraft. De unga bladen har färgen röd-brons och bildar en fin kontrast mot äldre bladverket i grönt. En doft av riktigt gammaldags ros ’varm och fruktig med björnbär, blåbär och Damson’. Munstead Wood var Gertrude Jekylls egen trädgård där hon skrev många av sina berömda trädgårdsböcker.”

The Wedgwood rose, klätterros

David Austin, mångfaldigt prisbelönt rosförädlare:

Det är den engelska rosens naturliga grace som gjort den så älskad genom hela människans historia. Varje ros ska ha sin egen unika karaktär, speciella skönhet och egenskap. The Wedgwood rose anser jag har den vackraste blomman vi någonsin har skapat och utmärkt för det kalla Sverige då den är mycket härdig.

Tillväxten är ovanligt kraftig, med många blommor som bildar en stor buske. Bladverket är mörkgrönt och glänsande.

rosorna kan köpas på http://www.vanstagarden.com/?category_id=31

Höstfest på Färna

För två år sedan ringde Wenche Engström, VD och ägare av Färna Herrgård, och berättade att hon fått en tegelsten av sin man i julklapp. Trevligt tänker jag förstås eftersom jag älskar tegel och ännu trevligare blir det när hon berättar att 6000 sten ytterligare ligger och väntar i en gammal industrifastighet i Skinnskatteberg. Nu skulle äntligen växthuset byggas och jag minns plötsligt att Wenche var en av de första som ringde oss när vi började annonsera Hartley. Vi ses och tycke uppstår som man brukar säga. 

Ca 5 månader senare står där ett 60 kvm stort orangeri placerat där de tidigare omfattande växthusen legat. Wenche är en underbar kund, full av energi och idéer och en genuin önskan och längtan att själv få ordna med sina växter. Vi tänker mycket på Färnas historia och resultatet är ett mörkt blågrönsvart växthus med associationer både till den gamla gjutjärnskulturen men också till slaggstenens skiftande grönblå färg.

Som en ytterligare bonus ber vi konstnärinnan och keramikern Agnetha Spångberg göra en specialdesignad keramikvägg med glaserade plattor som ska ge växthuset fägring året runt. Bland alla de blommor symboler och avbildningar som finns på plattorna göms också Färnas egen järnstämpel.

The garden is in mourning

Ett år före sin död skrev Richard Strauss Vier letzte Lieder. De har jag lyssnat på ikväll, den här gången framförda av Anna Eklund Tarantino i pianoversion med suveräna Bengt Åke Lundin vid tangenterna. Den första sången är precis som våren, överväldigande, överfallande, oemotståndlig. Och det är våren jag redan, fast den första frosten inte ens kommit, längtar intensivt till. Nu är vi framme vid hösten och årets  "aftonrodnad" när allt skall tillbaka, introvert, samlat, förmultna för att sedan bli vår igen. 

Frühling
September
Beim Schlafengehen
Im Abendrot

Vier letzte Lieder skrevs på 5 månader, ungefär så lång tid som vår plats på jorden andas ut. Sen, i september börjar inandningen...den långa inandningen.

September (text Hermann Hesse)
 


The garden is in mourning.

Cool falls the rain upon the
 flowers.

Summer shudders, quietly 
to its end.



Leaf after golden leaf drops
 down 
from the high acacia tree.

Summer smiles, surprised and weary 

upon the dying dream of this garden.



Yet still it lingers by the roses, longing for rest.
 
Then slowly closes its great
 weary eyes.

Nu blommar rosorna på Vansta gård!

Den engelska rosenträdgården är  verklighet på Vansta Gård där skönheter som Galmis Castle och den helt nya Lady of Shalott blommar för fullt!

Engelska rosor är helt oemotståndliga. Jag älskar dess engelska skönheter!! Sirliga, väldoftande, starka färger eller skira pasteller och inte minst blommande, blommande, blommande!

Jag har just nu ett 15-tal sorter direkt importerade från odlaren David Austin. Nya för året är Lady of Shalott som med sina orang-rosa toner lyser upp och Munsted Wood med mättad mörkt nästan vinröd färg.

Förra årets rosor är friska, fulla med blom och knopp utan minsta tillstymmelse till sjukdom. De trivs i den sandiga men näringsrika jorden på Vansta.

På väg till Chelsea Flower show

På måndag bär det av! Dags att besöka Chelsea Flower Show igen och träffa underbara Martin Young som gör våra Swing Seats, sätta handen på en gedigen Oxford Planter, snacka växthus med Michael på Hartley och kanske bli bjuden på en god middag av VD Johnny. Dessutom sätta näsan mot cederträet på Gabriel Ash växthus. Men kanske främst få känna den heta trädgårdspulsen som antingen kan stiga en åt huvudet med orealistiska projekt eller få en att sjunka ner i skosulorna av mindervärdeskomplex. Hur som helst så är denna film, som berättar om det arbetet som just nu pågår, helt underbar och så brittisk. Och jag trivs i England och trivs med engelsmännens cocktail av finess och ruffness.

Se filmen :)
Läs mer om Showen

Rosorna på väg

Idag gick beställningen till supertrevliga Bob på David Austin roses. Eftersom Bob är genuint intresserad av hur rosorna klarar vårt klimat hade vi ett långt samtal om sorter och skötsel och jag fick chans att beskriva den något märkliga åkomma på barken som några av mina rosor fått. Med i ordern kom 2 uppstammade Winchester Cathedral som en inramning till 2 av mina bäddar. Veckan har annars bestått mycket av fotografering där Anna Rosén Rösiö med team har fotograferat "Odlingsglädje" i vårat växthus. Vips blev huset fyllt till bredden med små söta krukor, pelargoner, silkestyger, amplar och så mycket annat att jag inte ens minns. Nu råder tomhet och ärligt talat känns den befriande även om jag funderar på att belamra kanske en liten hörna så att man med nöd och näppe kan klämma sig ner på sin korgstol och bläddra i den där underbara boken...om jag nu någonsin får tid till det förstås.

Växthus i Mälarhöjden

Det är alltid lika roligt! Att träffa kunder och medverka till att förverkliga en dröm om växthuset. Så många längtar efter att få sticka nävarna i jorden, att få så och se, att få planera och skapa med levande materia. Och ja, det är underbart! Idag gällde det flytt av en bod för att ge plats åt nya växthusdrömmen. Knepigt byggtekniskt som måste lösas. Men allt är möjligt.