Rosorna skall gödslas, klippas och pysslas om. Myror i rotsystemet och miljarder av frö-sådda vallmo gör det hela riktigt svårt – för jag har så svårt att ta bort, vare sig det gäller myror, små blad eller idéer och jag har allt för mycket av allt. Men jag tog mig samman och efter första taget med klon gick det lättare och myrorna fick flytta till en annan plats.
Än så länge lite respit innan köksträdgården skall igång. Har hunnit 2 bäddar av 4 och allt är sått, skolat och klart och väntar bara på utplantering: rotselleri, stjälkselleri, kålhuvud, fänkål, squash, pumpa, frilandstomat, kronärtskocka mm mm. Njuter nu av att fortfarande kunna se allt; marken, trädens stammar, landskapet, växterna i vardande. Njuter också av lökväxter vars knarrande, mustigt lysande blad och blommor ger en sån glädje. Njuter också av den blå matta som blev precis som jag tänkt mig :)
Nu hoppar jag mellan vårens ljuvligheter som på isflaken i
min barndom. Startar tveksam med lysande tussilago i dikesrenen för att
sedan sätt fotvalvet mot snödroppar och krokus – mer säkert men fortfarande i
lätt brutna klirrande iskristaller. Snart vågar jag ett längre skutt mot
lysande blåsippor på bädd av fjolårets eklöv. Här kan jag stanna en stund på
ett flak av pannkaksis, begrunda skogsbackens genomskinlighet. Men snart bär
det av med snabba fötter med en fot i påskliljor och en annan bland majvivor.
Lite ro får jag på vitsippornas stora, lugna flak som lugnt och stillsamt brer
ut sig – en stund av ro i denna vårens smidiga framfart. Hoppar så vidare med
krikonblom, rosenmandel som snabbt hämtar sin anda bland tulpaner och
gullvivor. Ett våldsamt vårregn tar mig sedan allt närmare högsommarens glaciär
där växtligheten snabbt blir likt isvallar. Kompakt och ogenomträngligt ter sig
nu grönskan där rosens dofter strilar och smälter samman med dignande klasar av
Riddarsborre och rinnande Klematis. Där stannar jag ett tag, orörlig i
ödesmättad visshet att detta är flyktigt och därför så stort. Sen kommer den
till slut – hösten och sommarens glittrande kristaller driver oåterkalleligt åter
i lösbrutna stycken in i vinterns permafrost. 
