En ros är en ros är en ros
Det var ingen slump att det var just en ros Afrodite gav till sin son Eros, kärleksguden, och att han i sin tur gav den till Harpocrates, tystnadens gud. För det är först under tystnad som man på allvar kan höra rosens musik. En skir, vertikal klang, fylld av övertoner och med knoppar som liksom en tung dissonerande appoggiatura löses upp i en ljuvlig välklang.
Precis som Afrodite är den mest feminina gudinnan, är rosen i sanning växtvärldens mest feminina blomma. För visst finns det en kvinnlig och en manlig trädgård! Det påstår jag bestämt. I trädgårdsvärlden, som i så många andra, tar herrarna för sig och sätter tonen. Inte minst på berömda trädgårdsfester som engelska Chelsea Flower Show, där det strama manliga idiomet premieras. Jag avstår gärna det stela och ordnade och håller i detta fall med August Strindberg, må han vara herre eller inte, som i ”Blomstermålningar och djurstycken” skriver:
”Och så bär man ut på rabatterna, vad? Bladväxter som icke få blomma. Bladväxter med röda och gula blad, sådana man kan i brist på bättre fördraga om hösten hos den döende lönnen eller jungfruvinet. Och så snart en stackars blomknopp hotar att spira upp ur detta höstlöv så kommer blomsterhataren och skär av den. /…/ Äger man så ett urval av de dyra ogräsen Echinops, Acanthus, Gunnera och flera vederlikar att fröjda sig åt, då har man haft livsglädje för sina pengar!”
Jag vill, som Strindberg, ha BLOMMOR - inte enbart blad i strikta strama rader - helst omgivna av kantigt trä eller metall och oftast enbart i grönt, lite mindre grönt och lite mer grönt. Trist, ocharmigt, omysigt, osinnligt. Det är hög tid för det böljande, sirliga, dimmiga och ostyriga. Tänker på min egen fars trädgård. Han struntade i raderna, slängde ut påsvis med frön, satte plantorna för tätt, öste på! Sådan är min paradisets trädgård – oförutsägbar och till bredden fylld! Och av dessa livsbejakande paket som kallas blommor, är för mig rosen helt oöverträffad. Mitt eget rosodlande sker som i bikten, Sub Rosa - i förtroende. Det som sägs i min rosenträdgård sägs i förvissning om att det stannar mellan de rosentyngda väggarna. I rosens privata rum och i tystnadens förtroende.
Helkroppsbad i rosendoft
Vi ställer höga krav på våra rosor. De ska blomma och åter blomma, de ska växa rakt och bära upp sina huvuden så vi enkelt kan se dem. Och de ska dofta! Ingen lätt sak för en enda liten växt att klara. Den som verkligen vill ta ett helkroppsbad i rosendoft ska välja de gamla sorterna som Cardinal de Richelieu eller Madame Legras de Saint Germain. De bjuder på en kortvarig intensiv tvagning, så väldoftande att ansiktet sugs ner i pistillen och bara vill ha mer. Det är från dessa doftexplosioner som äldre tiders produktion av rosenvatten framställdes. Har ni provat? Gör det och ge sen julmarsipanen en liten pust. Jag lovar en ny upplevelse. Eller gör som Elizabeth I av England som på 1500-talet lät bespruta de kungliga salarna med rosenvatten som daglig rutin. Ät det, drick det, blanda det i murbruk, fyll ditt badkar och sänk ner din kropp!
Söker man den perfekt avvägda styva blomman, vars nacke aldrig böjs, då letar man i mitt tycke i fel korg. Satsa då hellre på en Rhododendron. Rosens vekhet är en del av dess skönhet. Att sträcka ner sin hand i rosenbädden, mjukt kroka sitt finger om den tunga rosen och lyfta dess ansikte mot sitt och säga – oh vad du är vacker. Ett samtal Sub Rosa. Det är en del i rosens magi.
Jag har svårt att avstå den ros som månad efter månad låter mig se dess ljuvliga blommor. Som gång på gång ger mig sommar. Säkert är det kopplat till mitt moderna liv där stunden i trädgården oftast infaller hastigt mellan två punkter, mellan gjort och ska, en liten sväng ner i mina terrasserade blomsterbäddar, en kort sekund. Då vill jag ha dem där. Annars blir jag sur.
Det hittar jag i den engelska rosen som likt engelsmannen själv är tyngd och stark av historia och samtidigt beredd att ta sig an alla nutidens utmaningar. ”A country man” som älskar sin trädgård och sitt landskap, ståendes tryggt i gummistövlar och keps och en splitter ny I-pad i oljerocksfickan. För när man väl ska överleva hjälper föga en professur i antikens historia eller ett felfritt citat av Tennyson. Här krävs mera basala förmågor som att kunna köra en traktor eller svinga en motorsåg. Den engelska rosen äger alla dessa för mig ovärderliga egenskaper. Den engelska rosvärldens okrönte kung, David Austin, är en mästare som varje år presenterar nya skönheter på rosvärldens cat walk. Med ett psyke som en islandshäst trivs de i en lätt sandjord och blommar bäst med måttlig gödsling, sol och luft och jorden tätt mot roten. Då ger den all sin skönhet! ”A sophisticated lady” med skinn på näsan, lite som jag själv.
”Ash on an old man’s sleeve Is all the ash the burnt rose leave. Dust in the air suspended Marks the place where a story ended.”
Ur T.S. Eliot Little Gidding.
Vanstas val av rosor direkt till dig från David Austin. I mitt val av rosor till er är namnet av stor betydelse. Valet säger mycket om din ros och kanske också om dig själv. Jag är ingen trädgårdvärldens ”name dropper”. Det lämnar jag tacksamt till andra och är glad om jag kan komma ihåg namnen ens på mina bästa vänners barn. Däremot uppskattar jag ärligt ett namn valt med omsorg och intention. Ett namn som avslöjar en del av odlarens vilja och innersta tanke och ger rosens uppenbara yttre skönhet en rotlöpare till den kulturella myllan. Också på detta är David Austin en mästare.
Tre rosor har jag valt själv och ytterligare tre av rosorna har jag bett några av mina rosfränder välja:
Jude the Obscure, medelstor buskros
Thomas Hardys novell som i gränslandet mellan den viktorianska och den moderna tiden berättar om Jude och Sue, vars försök att trotsa sociala konventioner för kärlekens skull leder till att de blir socialt utfrysta och så småningom till katastrof. Deras barn "Little Father Time", tror att han och hans halvsyskon är källan till familjens elände, dödar Sues två barn och begår självmord genom att hänga sig, med avskedsorden "Done because we are too menny.” Sen går det som det brukar. Jude blir dödsjuk efter att ha varit ute i hemskt väder i ett sista försök att försonas med Sue och dör inom ett år, medan Sue lever vidare, bitter och utsliten. Det ni! Vad säger ni nu om denna blekgult undersköna ros?
Medelstor buskros med mycket stora kupade blommor, mjukt medium gul på insidan av kronbladen och en blekare gul på utsidan. Utmärkt, stark och nästan helt utan sjukdomar. Trivs bäst i ett torrt klimat. Doftar av guava och sött vitt vin.
A Shopshire Lad, medelstor klätterros
Passar min lite fatalistiska inställning till odlandet och jordelivet. Namnet är taget från Alfred Edward Housmans diktsamling från 1896 där huvudtemat är dödligheten och vikten av att leva livet till fullo, eftersom döden kan slå till när som helst. "Sov inte i dagsljus, för när resan är över, då får du tid att sova." Medelhög klättrare nästan utan törnen som väl lämpar sig för odling på en mindre båge eller mot en vägg. Extremt robust, tillförlitlig och frisk. Blommorna är i mjukt pesikorosa. Härligt fruktig doft.
Glamis Castle, medelstor buskros
En underskön riktigt vit ros med blommor som är så fyllda att de nästan sprängs. Namnet är från det månghundraåriga slottet Glamis Castle i östra Skottland. I William Shakespeares pjäs Macbeth huserar huvudpersonen på Glamis Castle, även om den historiska kungen Macbeth inte hade någon anknytning hit. Ett slott passar för en drottning - tyckte Mary Queen of Scots när hon besökte Glamis 1562. Och likaså en ros värdig en drottning. Men den här rosen är ingen lek. Den kräver noga övervakning och luftig växtplats. Helvita, skålformiga blommor med typisk karaktär av gammaldags ros. Tillväxten är ganska kort och buskig med många grenar. Mild doft av myrra.
Strawberry Hill, medelstor buskros
Vald av Jan Hietala, konstnär och doktorand vid institutionen för arkitektur och samhällsbyggnad KTH Stockholm: ”Som grabb var jag besatt av rosor. Det var en hobby som närdes av färg. Vissa färger har bestått, vissa rosor har envist hängt sig kvar medan andra tillkommit. Idag fascineras jag av vad det som en gång den engelske excentrikern, samlaren, författaren och byggherren Horace Walpole (1717-97) beskrev som essensen av den engelska smaken: det oregelbundna. Namngiven efter hans och livskamraten John Chutes villa Strawberry Hill finns idag en ros med just den egenskapen. Fransig i kanterna, den ena blomman olik den andra, i en färgskala som skiftar mellan skärt, karminrött och rosa. Idag handlar min doktorsavhandling i arkitektur om Walpole, Chute och deras villa Strawberry Hill. En aspekt är schatteringar av just färgen rosa. Det är som om vissa rörelser i mitt liv följer andra vägar än rent linjära.”Medelstor buskros med små klasar av fyllda blommor, mycket frisk med glänsande, mörkt gröna blad. En stark och läcker doft av myrra och ljunghonung.
Munstead Wood - låg buskros
Håkan Gidestrand, bloggande rosodlare i Maleviks rosenträdgård, ”Jag har odlat rosor i cirka 15år. Från början hade jag rosor av alla de slag. Men efter hand har jag blivit mer intresserad av kombinationen blomma och doft. Därför har de engelska Austinrosorna blivit favoriter. Rikblommande sorter med de mest fantastiska dofter. Austinrosorna har de gammeldags rosornas doft och charm, kombinerat med de moderna sorternas flitiga blomning. De har även visat sig vara bland de mest härdiga de senaste kalla vintrarna. Favoriterna är många, men just nu uppskattar jag Austinrosen Munstead Wood. Djupt karminröd med underbar doft. Blommar kontinuerligt tills frosten kommer.www.maleviksrosentradgard.blogspot.com
Ganska yvig, bred, men tämligen låg buske med god motståndskraft. De unga bladen har färgen röd-brons och bildar en fin kontrast mot äldre bladverket i grönt. En doft av riktigt gammaldags ros ’varm och fruktig med björnbär, blåbär och Damson’. Munstead Wood var Gertrude Jekylls egen trädgård där hon skrev många av sina berömda trädgårdsböcker.”
The Wedgwood rose, klätterros
David Austin, mångfaldigt prisbelönt rosförädlare:
Det är den engelska rosens naturliga grace som gjort den så älskad genom hela människans historia. Varje ros ska ha sin egen unika karaktär, speciella skönhet och egenskap. The Wedgwood rose anser jag har den vackraste blomman vi någonsin har skapat och utmärkt för det kalla Sverige då den är mycket härdig.
Tillväxten är ovanligt kraftig, med många blommor som bildar en stor buske. Bladverket är mörkgrönt och glänsande.
rosorna kan köpas på http://www.vanstagarden.com/?category_id=31
