Tänketid

Tänketid – ett diminuendo-crescendo över livscykeln. Mitt i livet förnimmer vi den bara som ett nästan hörbart pianissimo. Väck upp den! Ett brutalt pukslag innan du förlorar essensen av ditt väsen! Det är en nödvändighet.  Kanske göra som Brännvinskungen LO Smith som byggde sig en ”tankegång” invid sitt sommarbo Karlshälls gård på Långholmen. En lång och ringlande träspång där han kunde gå och tänka ut nya vodkakampanjer.

Någon ”tankegång” har inte jag men för mig räcker det av en halvdags stillhet och mitt huvud är fyllt av nya idéer. För den första förutsättningen för en ny tankegång är ett orört landskap – tomhet, tystnad, stillhet och en uppgiftslös tillvaro.  I en trädgårdsföretagares liv infinner sig tänketid, om den överhuvudtaget infinner sig, på vintern. Ju mer snö, desto mer tid!

Jag har låtit årets tankar snurra varv efter varv kring den nya potager som väntar på att anläggas. Växthuset står där redan och grovplaneringen är klar. Bäddarna är måttsatta och granitmuren kommer nästa vecka. Denna trädgård ligger på motsatta sidan av den långsträckta sandås som löper genom vår trädgård i nord-sydlig riktning. På ena sidan rosenträdgården, tegelparterrerna och vårt underbara viktorianska växthus. På den andra den nya köksträdgården i ett strålande söderläge och i en sänka som ger den en klimatzon är kännbart varmare är resten av trädgården. Mot denna sänka finns en ca 50 kvadratmeter stor, lutande slänt som omsluter dig på båda sidor  när du promenerar ner för granittrappan in i köksträdgården. Det är här som min tänketid har landat.

En jublande perennrabatt i blått, mörkt lila och rött. Omgiven av en skyddande lavendelhäck. Med Alunrotens pigga bladverk och Salvians stolta pelare som bas finns öar av Vallmo och Daglilja. Vårens första hälsning blir röd Tulpan och snart därpå den svarta Violen. Som försommardrottning hälsar vi Vallmo, både en pålitlig perenn sort men också en som skall tillåtas göra statskupp och dyka upp som den vill. Högsommaren pryds av mättade Dagliljor och vajande Vädd för att mot sensommaren avta i Solhatt vars sällskap snart bara är Vallmons skulpturala frökapslar. Tvåhundra plantor är beställda från pålitliga odlare. Jag längtar och väntar och i mitt hjärta fortsätter jag att måla den tavla som aldrig blir färdig.