Lera, kalk & hetta!

Lera, kalk & hetta! Grunden i ett av historiens vackraste material – tegel. Denna enkla brända sten som finns omkring oss sedan tusentals år och är här för att stanna.

Det låter nästan lite för enkelt att forma liksidiga stenar och sedan stapla dessa till väggar. Ändå kunskapen att bränna tegel utvecklats till en stor konst. Tegel har funnits lika länge som människan byggt bostäder. Några av jordens äldsta byggnader är gjorda med tegel men av en mycket enklare utformning än dagens.

Riktigt vackert tegel hittar man numera förstås i England men för våra lite tuffare breddgrader är det bättre att rikta blicken mot tex Danmark. Här finns en storslagen tradition av tegeltillverkning också med ny skandinavisk design. Tidigare byggnadstraditioner har ställt teglet lite i skamvrån och man dolde det med ytputs och ornament. På stadshusen såg man det råa teglet bara mot bakgårdarna. Men oavsett var tegel i förhållande till trä så mycket mer robust och inte minst brandsäkert och runt sekelskiftet 1900 fick det sitt riktiga genombrott. Numera kan man välja på underbart förfinade fasadtegel, gjorda enkom för att få så vacker yta som möjligt.

Tegel är särskilt lämpligt för trädgårdens många byggnader genom sin förmåga att hålla värme. I orangeriet eller mot trädgårdsmuren ackumuleras värmen i väggen till den svalare natten och ger växterna en jämn och varm temperatur. Men inte nog med det. Tegel som är 100% naturmaterial verkar också fuktujämnande och absorberar fukt. Ett hus av tegel upplevs alltid som behagligt. Och ja, tegel är lera. Riktig lera som grävs upp ur marken och bearbetas med värme.

Det här fina danska marktegelt kan man köpa hos oss på Vansta

Föroreningar i leran som alkalier, järn, kalk och magnesium ger teglet olika färger. Den renaste leran blir vit när den bränns, de eldfasta lerorna ljust gula, de mer järnhaltiga gulröda och röda, och de med viss proportion av kalk och järn vid bränning med tillräcklig lufttillförsel gulgröna eller, om de är kalkfria, blåsvarta. En tegelsten är färdigbränd då den efter avsvalning, är fullt frostsäker och har erhållit övriga önskade egenskaper: styrka, färg, täthet.

I mina ögon finns det få saker som är så vackert som tegel i en trädgård. Murar, odlingsbänkar, orangeriets väggar och golv, trädgårdens slingrande gångar eller varför inte en ”Moongate” eller en välvd port kanske med en dörr av massiv ek. Men vackrast nästan när det ligger som golv i en paviljong eller en vinterträdgård.

Det här är ett helt magiskt tegel i storformat med 53 cm långa stavar. Finns på Vansta Trädgård

Tveklöst är att antal murförband och markmönster vittnar om hur tegelkärt ett land är. Jag kan ibland vara beredd att be på mina knän för att få en kund att välja tegel till markbeläggning istället för de otal betongstenar som just nu översvämmar marknaden och som, hur de än försöker med form och färg, aldrig kan komma ens i närheten av karaktären av en äkta tegelsten. Traditionen vilar tung inte bara från engelsk trädgårdskonst utan finns också på närmare håll i tex Danmark. Information om murarkonsten kryllar av begrepp och metoder om jag söker den i England medan den här hemma är ytterst begränsad. Begrepp som Flemish bond, Double English Cross bond eller Raking Monk bond är bara tre av alla begrepp som samlar konsten att sammanfoga tegelstenar. Kommer vi sedan till förband där muren inte har en bärande funktion eller stenen ligger på marken närmare vi oss konstens gränsland där stenar skapar vävar av form och färgkombinationer.

Europas trädgårdar är byggda i tegel, genom historien har tegel följt i människans spår. Tegel har ett uttryck i färg, form och ytstruktur. Det är nära släkt med glaset, oljefärgen och marmorn. Färgerna skapas i symbios mellan kemiska ämnen och hettan från ugnen, effekterna av förhållandet mellan kalken och järnet. I mina drömmars trädgård har jag byggt en en slingrande hög mur med friser och öppningar, gömda grindar och pampiga portar, vackert ornamenterade murkrön och stolpar krönta med pinjekottar. I Rosenträdgården på Vansta Gård finns en hel del tegel stödjande terrasser där rosorna samsas om utrymmet tillsammans med salvia och prydnadsgräs. Varje minut i min rosengård av tegel är en glädje.

I de många samtal jag har om växthus och orangerier kommer man förr eller senare till golvet. Jag hävdar alltid att golvet i ett glashus är juvelen i kronan. Utan omtanke om golvets material och design haltar hela rummet och saknar en ofantligt viktig dimension. I Sverige saknar vi lite av traditionen av att ha estetisk omsorg också om de byggnader som byggts enbart för nytta. Naturligtvis finns det undantag men på det hela taget har vi genom traditionen hellre ett robust och användbarhetsperspektiv än ett estetiskt. Jag drömmer om en framtid där både kvalitet och estetik i trädgården premieras på lika nivå som i våra bostäder. För vad är väl mer sinnligt än att öppna glasdörren till ett orangeri, mötas av doften av blommade citrus och sätta foten mot ett solvarmt tegelgolv som lagts med omsorg i ett sirligt fiskbensmönster med stenen på kant. För mig helt magiskt!

Under svalkande lövtak

”En af slingerväxter öfvervuxen pelargång” får jag läsa i Nordisk familjebok när jag slår på ordet pergola. I mina öron låter detta helt fantastiskt. Jag ser mig genast i långsam promenad genom solglimmer som silas mellan nyspruckna löv, med den ljumma sommarvinden mot min kind och i förtroligt  samspråk med en vän eller kanske en älskad. 

Även om pergolans stil, material och benämning kan ha ändrats har dess syfte förblivit densamma i över 3000 år; att mjukt rama in och leda fram, att ge skugga och skydd men också att göra frukt lättillgänglig för plockande händer. Den tidigaste kända pergolan var placerad över ingången till trädgården tillhörde en egyptisk hög tjänsteman vid domstol i Thebe omkring 1400 f.Kr. Också i det gamla Egypten fanns en motsvarighet där druvor men också granatäpple och fikon fick klättra upp på passage försedd med levande tak och väggar.

I Nordisk familjebok  får man också veta att Pergolan var mycket vanlig i den Franska trädgårdskonsten där det gröna taket självklart  bestod av vinrankor. Senare fick den falla till föga när den engelska stilen gjorde sitt intågande under 1800-talet som satsade på det till synes naturliga landskapet. Den stora italienska renässansen på 1700-talet gav nytt liv till pergolan, nu utförd med släta stenpelare, vanligtvis av marmor som sammanbands av grova träbjälkar, reslig och dramatisk. Senare under 1900-talet satte stora trädgårdsdesigners som Sir Edwin Lutyens och Gertrude Jekyll sin prägel på pergolan som en del av den kompletta trädgården och pergolan blev mer intim och oftast gjord av trä.

Gertrud Jekylls pergola är översållad med klätterväxter och löper från huset till rosenträdgården. Plantering på pergolan är varierad och intressant. På de tio kraftiga ekstolparna har  Jekyll planterat rosor, pipranka, jasmin och vildvin och gör pergolan till ett fint och viktigt inslag i trädgården med en varierande blomning över ovanligt lång tid.

Strindberg skriver i sina ”Historiska miniatyrer” om Voltaire som tronade på sitt ”chateau”  ”Nere i trädgården hade han en lövgång av levande avenbok, täckt och like en lång sal med uthuggna fönster åt sjösidan. ” Här satt den den urgamle Voltaire och spelade bezigue med ortens kyrkoherde medan förstrött spanade på  Mont Blanc ”som särskilt i solnedgången visade sig i all sin prakt”.

Kärt barn har förstås många namn; allé, lövsal, lövgång, berså och pergola är alla beteckningar på någon form av grön gång och det italienska ordet per betyder just genom. Besläktat återfinns också begreppet boské - en mindre, formbunden plantering med häckar av klippta träd, som var ett vanligt inslag i barockens trädgårdskonst och ofta ramade in den strikta öppna parterren som med sina siktlinjer och axlar sträckte ut sig framför det barocka slottet som t.ex. på Drottningholm. Boskén har emellertid inget tak utan är mer av labyrintkaraktär där man ser framför sig unga män som smyger till sig en kyss av lika unga damer i frasande sidenklänningar, väl skyddade från blickar och avslöjanden. Boskén har också den skillnaden att den inte innehåller några andra element än själva växtmaterialet. I Svenskt trädgårdslexikon från 1938 står det: ”Pergola är en för klätterväxter övervuxen pelargång. Grundstommen utgöres alltid till skillnad från lövgångar, av livlöst material.”  Och vidare i Holzhausen,  från samma år 1938 Som växtmaterial lämpa sig lind eller avenbok bäst, och för den som vill dra ekonomisk nytta av lövgången äro äpple- och päronträd ägnade för ändamålet.”

I Sverige blev lövgången mer etablerad där man hellre arbetade med mer stabila element som vedartade växter, vanligtvis lind eller avenbok, som på sommaren översållades med bladmassor istället för opålitliga blommor. Några av dessa lövgångar finns bevarade än idag och är nu mer än 250 år gamla. De har ett unikt värde inte bara genom sitt gamla växtmaterial utan också genom sin form, som tuktats av flera generationers trädgårdsmästare. Inuti skall marken beläggas med grästorv för att göra promenaden så angenäm som möjligt skriver man i Horticutura Danica från mitten av 1600-talet. Man eftersträvar alltså en annan upplevelse än den pampiga entrén eller en strikt potagere.  I boskén finner man lite mjukhet och sinnlighet, något hemlighetsfullt och intimt.

En pergola kan vara böjd eller rak, dubbel eller enkel, med eller utan tak. Hur man än gör så skapar naturen själv ett levande rum bestående av prasslande löv och böljande grenverk, där ute och inne blir ett, där du kan gå skyddad från stekande sol och nyfikna blickar och fortfarande känna vinden mot din hud.  Den ger en ingång där du går in under i skuggan under dignande frukt och löv, den ger en utgång där du skönjer resten av din trädgårds djup och kommer ut i solljuset. Pergolan är så mycket ett grönt rum som något kan bli. 

Men det gröna rummet behöver tid så söker du efter tipset ”bygg din egen pergola på en dag” så får du det inte här. Jag driver stenhårt min övertygelse att det inte är farligt att bygga saker i sin trädgård och att kvalitet lönar sig. När du bygger skall du göra det med tanken på att ingenting är strakare än naturens egna krafter och att en växande gren kan spränga berg. Bygg på riktigt och för framtiden. Här är fem tänkbara lösningar för dig som vill det där extra och vågar skapa trädgård, på riktigt!

HARTLEY ARCHITECTURAL

En ny serie arkitekturdetaljer till trädgården utvecklade av världsberömda växthusproducenten Hartley Botanic. Här finns en vackert utformade pergola med en korintisk kapitäl och inspirerade av den viktorianska tidens utsmyckade detaljer där överliggaren är produceras i de längder du önskar.  Pulverlackerad aluminium gör den här pergolan lika evig som vacker. Monteras med gjutna plintar fristående eller i anslutning till en byggnad. 

CLASSIC GARDEN

Garden Archway tillverkas i galvaniserat, pulverlackerat stål. Systemet bygger på böjbara och gedigna växtstöd som stöttas av vackra stolpar med den vackra klassiska pinjekotten som prydnad. Standardvidden är 2,5 meter och höjden drygt 3 men allt är möjligt, både större och mindre. Gjuts ned i marken mycket stadigt och står garanterat i generationer framåt.

TRELLIS

Arbetar men med trä så är flexibiliteten förstås enorm och den här tillverkaren arbetar oftast efter ritning från en designer. Den pergola kan utformas med ett kupolformat tak eller raka bjälkar. Oavsett om du väljer omålad ek eller målat trä kan du förvänta dig högsta kvalitet. Allt kan skräddarsys utifrån din specifika designritning.

HADDONSTONE

Haddonstones pergola är utförd med toskanska kapitäler och koniska kolonner. Som överliggare kan du välja sten eller en gedigen ekbalk eller annat härdigt trä. Bygget är alls inte komplicerat och kolonnerna monteras på betongfundament och armeras med betong och järn. Haddonstone hjälper alltid till med designen och höjden på kolonnerna kan justeras efter behov. Här i ett enkelt utförande utan överliggare, minst lika vackert!

Växtförslag till pergola, enskilt eller tillsammans

Blåregn

Gullregn

Vin

Vildvin

Humle

Klematis

Prydnadspumpa

Ros

Frukträd

Pipranka

Som på isflaken i min barndom

Nu hoppar jag mellan vårens ljuvligheter som på isflaken i min barndom.  Startar tveksam  med lysande tussilago i dikesrenen för att sedan sätt fotvalvet mot snödroppar och krokus – mer säkert men fortfarande i lätt brutna klirrande iskristaller. Snart vågar jag ett längre skutt mot lysande blåsippor på bädd av fjolårets eklöv. Här kan jag stanna en stund på ett flak av pannkaksis, begrunda skogsbackens genomskinlighet. Men snart bär det av med snabba fötter med en fot i påskliljor och en annan bland majvivor. Lite ro får jag på vitsippornas stora, lugna flak som lugnt och stillsamt brer ut sig – en stund av ro i denna vårens smidiga framfart. Hoppar så vidare med krikonblom, rosenmandel som snabbt hämtar sin anda bland tulpaner och gullvivor. Ett våldsamt vårregn tar mig sedan allt närmare högsommarens glaciär där växtligheten snabbt blir likt isvallar. Kompakt och ogenomträngligt ter sig nu grönskan där rosens dofter strilar och smälter samman med dignande klasar av Riddarsborre och rinnande Klematis. Där stannar jag ett tag, orörlig i ödesmättad visshet att detta är flyktigt och därför så stort. Sen kommer den till slut – hösten och sommarens glittrande kristaller driver oåterkalleligt åter i lösbrutna stycken in i vinterns permafrost. 

Tänketid

Tänketid – ett diminuendo-crescendo över livscykeln. Mitt i livet förnimmer vi den bara som ett nästan hörbart pianissimo. Väck upp den! Ett brutalt pukslag innan du förlorar essensen av ditt väsen! Det är en nödvändighet.  Kanske göra som Brännvinskungen LO Smith som byggde sig en ”tankegång” invid sitt sommarbo Karlshälls gård på Långholmen. En lång och ringlande träspång där han kunde gå och tänka ut nya vodkakampanjer.

Någon ”tankegång” har inte jag men för mig räcker det av en halvdags stillhet och mitt huvud är fyllt av nya idéer. För den första förutsättningen för en ny tankegång är ett orört landskap – tomhet, tystnad, stillhet och en uppgiftslös tillvaro.  I en trädgårdsföretagares liv infinner sig tänketid, om den överhuvudtaget infinner sig, på vintern. Ju mer snö, desto mer tid!

Jag har låtit årets tankar snurra varv efter varv kring den nya potager som väntar på att anläggas. Växthuset står där redan och grovplaneringen är klar. Bäddarna är måttsatta och granitmuren kommer nästa vecka. Denna trädgård ligger på motsatta sidan av den långsträckta sandås som löper genom vår trädgård i nord-sydlig riktning. På ena sidan rosenträdgården, tegelparterrerna och vårt underbara viktorianska växthus. På den andra den nya köksträdgården i ett strålande söderläge och i en sänka som ger den en klimatzon är kännbart varmare är resten av trädgården. Mot denna sänka finns en ca 50 kvadratmeter stor, lutande slänt som omsluter dig på båda sidor  när du promenerar ner för granittrappan in i köksträdgården. Det är här som min tänketid har landat.

En jublande perennrabatt i blått, mörkt lila och rött. Omgiven av en skyddande lavendelhäck. Med Alunrotens pigga bladverk och Salvians stolta pelare som bas finns öar av Vallmo och Daglilja. Vårens första hälsning blir röd Tulpan och snart därpå den svarta Violen. Som försommardrottning hälsar vi Vallmo, både en pålitlig perenn sort men också en som skall tillåtas göra statskupp och dyka upp som den vill. Högsommaren pryds av mättade Dagliljor och vajande Vädd för att mot sensommaren avta i Solhatt vars sällskap snart bara är Vallmons skulpturala frökapslar. Tvåhundra plantor är beställda från pålitliga odlare. Jag längtar och väntar och i mitt hjärta fortsätter jag att måla den tavla som aldrig blir färdig.

inte skall man väl behöva ett Versaille för att kunna njuta av ett eget salladshuvud?

Jag vill ha en köksträdgård! Jodå, vi har en sen förut men aldrig ordnad och genomtänkt. Bara en enkel bädd grävd i den underbara mylla vi har begåvats med här på Vansta gård. Här växer det obehindrat med skördar över min husliga förmåga. Grytorna intresserar mig inte annat än när innehållet ligger på tallriken. Min köksträdgårdslusta kommer mer ur viljan att leka med färg och form. En riktig potager med inspiration från paradisets trädgård där ögonfröjd och mat ingår fruktbar förening. Precis som en god måltid – både vacker, doftande och välsmakande!

Ordet Potager myntades, som så mycket annat vackert, under Ludvig XIV av trädgårdsmästaren på Versaille, Jean de La Quintinie . I sin bok  Instruction pour les jardins fruitiers et potagers från 1690 beskriver han hur man skall anlägga en riktigt kunglig köksträdgård. Här är ingen tvekan om att den ätbara trädgården skulle tillfredsställa, inte bara en kräsen kungamage, utan lika mycket ögat hos var och en som styrt stegen in i denna doftande och välsmakande komposition.  Riktigt så avancerad skall jag inte vara men andemeningen är klar. Min köksträdgård skall vara vacker och översvallande men den skall också vara formell och symmetrisk.

Rosemary Verey strålar med andra goda exempel. Hon som aldrig hade någon totalplan över sin trädgård utan lät den växa fram successivt och formas vartefter åren och idéerna tog form. Med ena foten i trädgårdshistorien och den andra i 1950-talets England skapade hon ett mästerverk på Barnsley House där ett av hennes magnifika verk är just en klassisk Potager där grönsaker, blommor och örter växer i separata rektangulära bäddar med gångar emellan.  En paradisets lustgård! Också denna form av skapande, där impulsen får utrymme och sprängkraft passar mig.
Men inte skall man väl behöva ett Versaille eller ett Barnsly House för att kunna njuta av ett eget salladshuvud? Nej, odla där det odlas kan; på balkongen, i en plastbalja, i den kommunala planteringen eller mitt i gräsmattan. För den tillfredsställelse och livsglädje som följer med att så ett frö i en liten bytta, se det bli en spirande planta, sätta en blomma som blir frukt och som solar sig och mognar för att sedan lugnt nicka till dig och liksom säga – Ät mig nu! Så enkelt men så oöverträffat gott. Det får mig att tänka på en annan fransk guru, kockan Colette;

” Njutningen är enkel, mycket djup också. Den är essensen av att nöja sig med lite. Precis som igår morse, då fick jag med flyg från landet…
 – det vattnas i munnen på mig!
– nej, det är säkert inte det ni tror, mina njutningar har enkelt ursprung. Det var ett stort lantbröd doftande av råg. Det väger nästan sex kilo, har tjock knaprig skorpa och ett gråtonat innanmäte som slätt och starkt oblekt linne. Och en stor kruka smör, kärnat kvällen före. Det hade fortfarande små pärlor av kärnmjölken kvar.
Ett förgängligt smör, högklassigt, handpressat, härsket två dagar senare, men med en doft lika eterisk som en blommas, ett lyxsmör…
– vadå, en skiva bröd med smör på! En smörgås.
Ni sa det. Men en perfekt!”
 
Många gånger diskuteras ordet kvalitet och i mitt kan det knappast uttryckas bättre än så här.

En ny Potagér på Vansta Gård
Jag har alls ingen museal syn på min trädgårdsanläggning även om vi gjort allt vi kan för att söka information om förflutna trädgårdar på Vansta. Ordningen är min stränga duk där tavlan målas och hade du sett mitt skrivbord hade du vetat att jag är i stort behov av ordning eftersom jag helt saknar förmågan att skapa den.  Här skall nytta och nöje växa i ett strikt versmått där jamber och trokéer inte har en chans att ta ens en enda liten åttondel i fel riktning. Min trädgård skall vara värdig och anammar mycket hellre karaktären av de sirliga rörelserna i en Courante än en skuttig Gavott. Som mitt dekorum har jag örter och slingrande krasse, vallmo, gurkört, lavendel och en och annan skulptural kvanne. Och mitt i alltsammans reser sig solros och majs.

Placeringen är hos oss på Vansta inget att tveka över. Gamla ritningar visar mycket tydligt var trädgården legat och inte utan orsak kallas den enda flygel vi har kvar inte bara Polhemsflygeln då Christoffer Polhem började sin unga karriär här, utan också ibland Trädgårdsflygeln. Nedan för denna breder ett långsträckt, soldränkt markområde ut sig med den mest underbara sandjord. Den självklara och enda tänkbara placeringen.

Siktlinjer och spaljéer liksom cirkelformen är ett måste. Det syns redan i vår trädgård, inte minst i min älskade rosengård. Proportionerna håller jag inom kroppens harmoniska råmärken där allting finns på armslängds avstånd.
Parterrer gör jag av Quercus Fencing som kan skapa höjda odlingsbäddar i böjda linjer.  En cirkel delade i fyra tårtbitar blir zenit och genom alla öppningar kan jag blicka ut över min trädgård i alla fyra vädersträck. Utsnidade hörn avslutar dessa skyddande sarger av flätad ek som ger ett långlivat stöd och en harmonisk form till mina odlingar och inte minst – ett effektivt skydd mot sniglarna som nu för tiden är mina värsta fiender. Mer jordnära bäddar för våra vilda pumpor och frilandstomat bygger vi av robusta ekplankor. En enkel trappa och en stödmur i natursten där aprikoser kan sola sig avgränsar mot väster.

Höjdverkan skapar jag av spaljéverk  från Stuart Garden och växttorn från Classic Garden Elements som gör lika gedigna som vackra bågar och torn. In i min trädgård tar man sig genom en cirkelformad grind med båge och en klättrande humle och ett litet porlande vattenspel från cirkelns mitt lockar mig framåt. Längst bort ställer jag Haddontones ”The Gardener” att övervaka mitt arbete.

Temat i min potagér är, till skillnad från rosengården där rött tegel dominerar, byggt av doftande trä. Helt naturligt blir det då med ett växthus i cederträ från Gabriel Ash. Valet faller på The Wisley, lagom brett att rymma både tomat och gurka och en bänk att skola om och så. På långsidan har jag kallbänkarna som får tjäna som tillfälligt ”rest room” och en idé om jordgubbar under det värmande glaset har jag haft länge. Gångarna skall utgöras av hårdstampat stenmjöl. Ingen markduk mina vänner! Den är bara i vägen för mitt skyffeljärn.

Tiden och jag
Om det nu blir så mycket till lustgård här på Vansta skall vara osagt, det får tiden visa.  Och med tanke på att inte bara jag känner begäret till en solmogen tomat; sniglar, rådjur, harar vill också ha sin del. Och allra bäst trivs ogräset, ett oförtjänt namn i mina ögon ör ogräset utmärks av just de egenskaper som vi vill att alla våra älskade växter skall ha – obändig livskraft!. Men trots detta motstånd vill jag inget hellre än att så, skola om, luckra, gödsla, plantera. Och sedan gå där och insupa det växande, se det ta form, mogna och pocka på min uppmärksamhet. Skörd! Det är nu jag får ett riktigt stort problem.

För jag är definitivt en så-människa. Tanken på något som skall bli – planeringen, visionerna, strategin hur jag ska gå till väga gör mig lycklig som ett barn som väntar på julaftonskvällen.  Jag förblir sedan en nöjd och engagerad odlare hela säsongen. Vattnar, pysslar, gödslar och rensar. Sen falnar mitt intresse och när hösten börjar viska i gräsets ax är jag mentalt redan på nästa vår. Vem ska nu ta hand om mina 10 kilos kålhuvuden, mina 10-talsmeter av zuchini, mina lass av tomater och hinkar med potatis. Inte jag! Jag har annat att tänka på.

Själen behöver större rum än kroppen – sagt av ingen mindre än August Strindberg och lika sant som att kärlek behöver kyssar. Och vad ger mer rymd är ett rum helt i glas. 

Min krönika i Home & Country 3/11

Orangeriets historia är lång och kantad av långa resor och äventyr. Jakten på exotiska växter, mäktigt doftande blommor och saftiga frukter förde människan många varv runt globen i en tid när detta alls inte var så lätt som nu. En citrusfrukt på bordet gav status, ett Mullbärsträd gav siden och myrten kransen till bruden eller livsviktig medicin. Lusten till en egen Edens lustgård under en glaskupa har alltid varit och är fortfarande stark och vi ser samma längtan långt tillbaka i tiden i det gamla Rom eller hos Morerna i södra Spanien.

Vad är då tjusningen med att odla palmer i ett land med tjäle och djup snö? Är det bara ytterligare uttryck för människans önskan att vilja ha det vi inte kan få eller lusten att erövra och att samla. I Europa tronar många magnifika orangerier och liksom utropstecken manifesterar de kraften i denna önskan. Dessa glaspalats som än idag lockar besökare i en aldrig sinande ström är i sanning en samlandets triumf där det som samlats lever vidare och sätter egna frön många generationer senare.

Lyxen med det egna orangeriet är numera av en helt annan art. Idag är det mer fråga om möjligheten att ha ett helt eget rum och helt egen tid i ett liv som för de flesta är mer stressat än det är hälsosamt. Ett själens växthus, lugnt och tyst där aktivitetens tempo sätts av naturen själv och inte kan forceras.  Här finns tid och plats att insupa livets egen kraft genom små sticklingar och groddar. Kanske är det också växthusets transparens vi längtar efter för det är något magiskt med rummet i glas. Här koncentreras livets eget ljus och enbart att befinna sig där är gott nog för att få ny energi och kreativitet. ”Ett liv utan glashus är en börda” skrev mycket riktigt författaren Paul Scheerbart i början av 1900-talet.

Numera finns möjligheten till ett eget orangeri för så gott som var och en med en plätt, odlingsbar eller inte. Bland det stora utbudet av mer eller mindre tillförlitliga ostkupor står det Engelska växthuset som okrönt drottning där Hartley Botanic får ses som det bästa av det bästa. Ett elegant men superstarkt växthus med rymd, volym, gedigenhet och tidlös design som ger livsglädje för många generationer. Har man bara en altan eller balkong kan ett minidrivhus som The Patio vara ett alternativ. Här ryms allt från sådd till skörd i små nätta portioner att lägga direkt på tallriken .

Vår tids levnadsstandard så bra att vi unnar oss att ha alla våra utrymmen uppvärmda till rumstemperatur. Växterna vantrivs medan vi tassar runt i strumplästen.  I detta avseende var det bättre förr då det fanns jordkällare och oeldade "finrum" och svala verandor där pelargoner och andra växter kunde sova sin vintersömn. I våra dagar krävs ett särskilt rum, inte bara för att skydda mot oönskad kyla utan också mot oönskad värme och torr inomhusluft – ett orangeri! Du behöver kanske inte lägga ambitionsnivån lika högt som Ludvig XIV som på Versailles hade 3000 Pomeransträd planterade i stora träbaljor men ett citrusträd är ett måste och då helst en Pomerans. Ordet Orangeri kommer just från franskans orange som betyder just pomerans.  Andra växter för vackra krukor är myrten, lager, kamelia, fuchsia och förstås fikon.

Så kan du stänga dörren om dig, andas in, förnimma naturen därutanför utan att behöva frysa om näsan, och njuta en fuktig värme och doften av mull och en nyss utsprungen citrusblomma. Eller att med en väl vässad kniv skära av en saftstinn gurka eller låta tänderna glida in i det söta köttet på en hemodlad solvarm tomat. Det är nutidens lyx. Det är livskvalitet.

En ros är en ros är en ros

Det var ingen slump att det var just en ros Afrodite gav till sin son Eros, kärleksguden, och att han i sin tur gav den till Harpocrates, tystnadens gud. För det är först under tystnad som man på allvar kan höra rosens musik. En skir, vertikal klang, fylld av övertoner och med knoppar som liksom en tung dissonerande appoggiatura löses upp i en ljuvlig välklang.

Precis som Afrodite är den mest feminina gudinnan, är rosen i sanning växtvärldens mest feminina blomma. För visst finns det en kvinnlig och en manlig trädgård! Det påstår jag bestämt. I trädgårdsvärlden, som i så många andra, tar herrarna för sig och sätter tonen. Inte minst på berömda trädgårdsfester som engelska Chelsea Flower Show, där det strama manliga idiomet premieras. Jag avstår gärna det stela och ordnade och håller i detta fall med August Strindberg, må han vara herre eller inte, som i ”Blomstermålningar och djurstycken” skriver:

”Och så bär man ut på rabatterna, vad? Bladväxter som icke få blomma. Bladväxter med röda och gula blad, sådana man kan i brist på bättre fördraga om hösten hos den döende lönnen eller jungfruvinet. Och så snart en stackars blomknopp hotar att spira upp ur detta höstlöv så kommer blomsterhataren och skär av den. /…/ Äger man så ett urval av de dyra ogräsen Echinops, Acanthus, Gunnera och flera vederlikar att fröjda sig åt, då har man haft livsglädje för sina pengar!”

Jag vill, som Strindberg, ha BLOMMOR - inte enbart blad i strikta strama rader - helst omgivna av kantigt trä eller metall och oftast enbart i grönt, lite mindre grönt och lite mer grönt. Trist, ocharmigt, omysigt, osinnligt. Det är hög tid för det böljande, sirliga, dimmiga och ostyriga. Tänker på min egen fars trädgård. Han struntade i raderna, slängde ut påsvis med frön, satte plantorna för tätt, öste på! Sådan är min paradisets trädgård – oförutsägbar och till bredden fylld! Och av dessa livsbejakande paket som kallas blommor, är för mig rosen helt oöverträffad. Mitt eget rosodlande sker som i bikten, Sub Rosa - i förtroende. Det som sägs i min rosenträdgård sägs i förvissning om att det stannar mellan de rosentyngda väggarna. I rosens privata rum och i tystnadens förtroende.

Helkroppsbad i rosendoft

Vi ställer höga krav på våra rosor. De ska blomma och åter blomma, de ska växa rakt och bära upp sina huvuden så vi enkelt kan se dem. Och de ska dofta! Ingen lätt sak för en enda liten växt att klara. Den som verkligen vill ta ett helkroppsbad i rosendoft ska välja de gamla sorterna som Cardinal de Richelieu eller Madame Legras de Saint Germain. De bjuder på en kortvarig intensiv tvagning, så väldoftande att ansiktet sugs ner i pistillen och bara vill ha mer. Det är från dessa doftexplosioner som äldre tiders produktion av rosenvatten framställdes. Har ni provat? Gör det och ge sen julmarsipanen en liten pust. Jag lovar en ny upplevelse. Eller gör som Elizabeth I av England som på 1500-talet lät bespruta de kungliga salarna med rosenvatten som daglig rutin. Ät det, drick det, blanda det i murbruk, fyll ditt badkar och sänk ner din kropp!

Söker man den perfekt avvägda styva blomman, vars nacke aldrig böjs, då letar man i mitt tycke i fel korg. Satsa då hellre på en Rhododendron. Rosens vekhet är en del av dess skönhet. Att sträcka ner sin hand i rosenbädden, mjukt kroka sitt finger om den tunga rosen och lyfta dess ansikte mot sitt och säga – oh vad du är vacker. Ett samtal Sub Rosa. Det är en del i rosens magi.

Jag har svårt att avstå den ros som månad efter månad låter mig se dess ljuvliga blommor. Som gång på gång ger mig sommar. Säkert är det kopplat till mitt moderna liv där stunden i trädgården oftast infaller hastigt mellan två punkter, mellan gjort och ska, en liten sväng ner i mina terrasserade blomsterbäddar, en kort sekund. Då vill jag ha dem där. Annars blir jag sur.

Det hittar jag i den engelska rosen som likt engelsmannen själv är tyngd och stark av historia och samtidigt beredd att ta sig an alla nutidens utmaningar. ”A country man” som älskar sin trädgård och sitt landskap, ståendes tryggt i gummistövlar och keps och en splitter ny I-pad i oljerocksfickan. För när man väl ska överleva hjälper föga en professur i antikens historia eller ett felfritt citat av Tennyson. Här krävs mera basala förmågor som att kunna köra en traktor eller svinga en motorsåg. Den engelska rosen äger alla dessa för mig ovärderliga egenskaper. Den engelska rosvärldens okrönte kung, David Austin, är en mästare som varje år presenterar nya skönheter på rosvärldens cat walk. Med ett psyke som en islandshäst trivs de i en lätt sandjord och blommar bäst med måttlig gödsling, sol och luft och jorden tätt mot roten. Då ger den all sin skönhet! ”A sophisticated lady” med skinn på näsan, lite som jag själv.

”Ash on an old man’s sleeve Is all the ash the burnt rose leave. Dust in the air suspended Marks the place where a story ended.”

 Ur T.S. Eliot Little Gidding. 

Vanstas val av rosor direkt till dig från David Austin. I mitt val av rosor till er är namnet av stor betydelse. Valet säger mycket om din ros och kanske också om dig själv. Jag är ingen trädgårdvärldens ”name dropper”. Det lämnar jag tacksamt till andra och är glad om jag kan komma ihåg namnen ens på mina bästa vänners barn. Däremot uppskattar jag ärligt ett namn valt med omsorg och intention. Ett namn som avslöjar en del av odlarens vilja och innersta tanke och ger rosens uppenbara yttre skönhet en rotlöpare till den kulturella myllan. Också på detta är David Austin en mästare.

Tre rosor har jag valt själv och ytterligare tre av rosorna har jag bett några av mina rosfränder välja:

Jude the Obscure, medelstor buskros

Thomas Hardys novell som i gränslandet mellan den viktorianska och den moderna tiden berättar om Jude och Sue, vars försök att trotsa sociala konventioner för kärlekens skull leder till att de blir socialt utfrysta och så småningom till katastrof. Deras barn "Little Father Time", tror att han och hans halvsyskon är källan till familjens elände, dödar Sues två barn och begår självmord genom att hänga sig, med avskedsorden "Done because we are too menny.” Sen går det som det brukar. Jude blir dödsjuk efter att ha varit ute i hemskt väder i ett sista försök att försonas med Sue och dör inom ett år, medan Sue lever vidare, bitter och utsliten. Det ni! Vad säger ni nu om denna blekgult undersköna ros?

Medelstor buskros med mycket stora kupade blommor, mjukt medium gul på insidan av kronbladen och en blekare gul på utsidan. Utmärkt, stark och nästan helt utan sjukdomar. Trivs bäst i ett torrt klimat. Doftar av guava och sött vitt vin.

A Shopshire Lad, medelstor klätterros

Passar min lite fatalistiska inställning till odlandet och jordelivet. Namnet är taget från Alfred Edward Housmans diktsamling från 1896 där huvudtemat är dödligheten och vikten av att leva livet till fullo, eftersom döden kan slå till när som helst. "Sov inte i dagsljus, för när resan är över, då får du tid att sova." Medelhög klättrare nästan utan törnen som väl lämpar sig för odling på en mindre båge eller mot en vägg.

Extremt robust, tillförlitlig och frisk. Blommorna är i mjukt pesikorosa. Härligt fruktig doft.

Glamis Castle, medelstor buskros

En underskön riktigt vit ros med blommor som är så fyllda att de nästan sprängs. Namnet är från det månghundraåriga slottet Glamis Castle i östra Skottland. I William Shakespeares pjäs Macbeth huserar huvudpersonen på Glamis Castle, även om den historiska kungen Macbeth inte hade någon anknytning hit. Ett slott passar för en drottning - tyckte Mary Queen of Scots när hon besökte Glamis 1562. Och likaså en ros värdig en drottning. Men den här rosen är ingen lek. Den kräver noga övervakning och luftig växtplats.

Helvita, skålformiga blommor med typisk karaktär av gammaldags ros. Tillväxten är ganska kort och buskig med många grenar. Mild doft av myrra.

Strawberry Hill, medelstor buskros

Vald av Jan Hietala, konstnär och doktorand vid institutionen för arkitektur och samhällsbyggnad KTH Stockholm: ”Som grabb var jag besatt av rosor. Det var en hobby som närdes av färg. Vissa färger har bestått, vissa rosor har envist hängt sig kvar medan andra tillkommit. Idag fascineras jag av vad det som en gång den engelske excentrikern, samlaren, författaren och byggherren Horace Walpole (1717-97) beskrev som essensen av den engelska smaken: det oregelbundna. Namngiven efter hans och livskamraten John Chutes villa Strawberry Hill finns idag en ros med just den egenskapen. Fransig i kanterna, den ena blomman olik den andra, i en färgskala som skiftar mellan skärt, karminrött och rosa. Idag handlar min doktorsavhandling i arkitektur om Walpole, Chute och deras villa Strawberry Hill. En aspekt är schatteringar av just färgen rosa. Det är som om vissa rörelser i mitt liv följer andra vägar än rent linjära.”

Medelstor buskros med små klasar av fyllda blommor, mycket frisk med glänsande, mörkt gröna blad. En stark och läcker doft av myrra och ljunghonung.

Munstead Wood - låg buskros

Håkan Gidestrand, bloggande rosodlare i Maleviks rosenträdgård, ”Jag har odlat rosor i cirka 15år. Från början hade jag rosor av alla de slag. Men efter hand har jag blivit mer intresserad av kombinationen blomma och doft. Därför har de engelska Austinrosorna blivit favoriter. Rikblommande sorter med de mest fantastiska dofter. Austinrosorna har de gammeldags rosornas doft och charm, kombinerat med de moderna sorternas flitiga blomning. De har även visat sig vara bland de mest härdiga de senaste kalla vintrarna. Favoriterna är många, men just nu uppskattar jag Austinrosen Munstead Wood. Djupt karminröd med underbar doft. Blommar kontinuerligt tills frosten kommer.
www.maleviksrosentradgard.blogspot.com 

Ganska yvig, bred, men tämligen låg buske med god motståndskraft. De unga bladen har färgen röd-brons och bildar en fin kontrast mot äldre bladverket i grönt. En doft av riktigt gammaldags ros ’varm och fruktig med björnbär, blåbär och Damson’. Munstead Wood var Gertrude Jekylls egen trädgård där hon skrev många av sina berömda trädgårdsböcker.”

The Wedgwood rose, klätterros

David Austin, mångfaldigt prisbelönt rosförädlare:

Det är den engelska rosens naturliga grace som gjort den så älskad genom hela människans historia. Varje ros ska ha sin egen unika karaktär, speciella skönhet och egenskap. The Wedgwood rose anser jag har den vackraste blomman vi någonsin har skapat och utmärkt för det kalla Sverige då den är mycket härdig.

Tillväxten är ovanligt kraftig, med många blommor som bildar en stor buske. Bladverket är mörkgrönt och glänsande.

rosorna kan köpas på http://www.vanstagarden.com/?category_id=31

”Det var den där våren när allting vrenskades. Lärkan sjöng sig hes i stormen. Nästan utsuddad i diset. Det snöade på påskliljorna och rådjuren orkade inte ens ge sig på tulpanerna. Gullvivorna slängde sina nyckelknippor på marken och ville inte vara med om de inte snart fick se björkarna slå ut … Och frågan började ställas på bygden: Hur blir det med häggarna i Hin håles trädgård? Får man se dem blomma i år över huvudtaget?”

Nyss hemkommen efter en stilla och varm träff med likasinnade kulturälskare på Hannagården. En dag som mer verkade 3 november än 3 april och inhöljd i ett stillastående duggregn. Efter en vilsen bilfärd och några leriga kliv över en översvämmad åker med följande knagglig stengång med kvardröjande is, klev jag in i detta före detta missionshus som av författaren Ylva Eggehorn omvandlats till ”en kravlös miljö med stillhet och skönhet”. 

Visionen om de små sammanhangen är en avundsvärd hållning som för tankarna till den ofta bortglömda grundtanken i mitt eget trädgårdsskapande och faktiskt ofta samtalen med våra kunder. Alla bär vi på en längtan att skapa den vackra, stilla och kravlösa miljön som vi alla saknar och har så svårt att hitta. I den längtan möts vi alla.

I slutet av vårt möte får vi alla en bok av Ylva som hon skrivit om Södertörn där vi alla bor. Den heter Hin Håles trädgård och jag kan inte bärga mig att få läsa. Orden i början är Ylvas och Hin håles trädgård visar sig vara fråga om ett stycke skog, så välskött att det likande en trädgård av en bonde så sur och vrång att kallades ”den hårde”. Hin håle är ett äldre noanamn för djävulen där ursprungsbeteckningen förmodligen var "den där hårde". Finns gott om såna här i trakten men här finns också änglar!

Sommarplaner bland isrosor – krönika i Home & Country december 2010

För en sann trädgårdsälskare är det alltid sommar. Jag är en sån. Även när snön lagt sig och fåglarna tystnat pågår i mitt trädgårdshuvud full planering. Nu finns äntligen tid för det. Någon sa en gång till mig ”plans are nothing, planning is everything”. Det har jag definitivt lagt på minnet, inte bara i mitt trädgårdsliv.

Då, när solen värmer och fuktigheten ångar, har jag fullt sjå att hålla växandet i schack. Jag tror mig då vara nödvändig och oersättlig men vet innerst inne att min trädgård definitivt inte är beroende av mig. Skulle jag bara hålla mig borta så tar den sig helt egna vägar. Lite grann som sista satsen i Mahlers tredje symfoni eller Highgate cemetry i London. De båda har det gemensamt att de bara fortsätter, pågår och slingrar sig ostyrigt och sökande, som en ranka på min Clematis. Vackrare än så kan det inte vara.

Konkret uppmanar jag alla att ägna vintern åt kompostering. Inte bara av trädgårdens avfall och överblivna rester utan också av tankar och idéer. Med en fin mix av kväve, kol och vatten, nedbäddat under ett skyddande halmtäcke kan även de tröttaste blad omvandlas till fin mylla där nya frön kan gro. Men inte utan en vinter först. Vintern ger denna nödvändiga halvhalt mellan skörd och ny grodd där sommarens många idéer får tid att komma igenom kylans välgörande tröskverk. En tid när naturen stannar upp och visar sitt skelett. Där stammar och grenverk, stenar och stigar skulpteras fram ur sommarens döljande grönska. Då blir också tankar och idéer klara och tydliga. Vackert och välgörande.

Mina egna tankar upptas mest av rosorna. Jag älskar mina Austinrosor som alla säger är så svåra men som månad efter månad ger mig mångfalt mer än jag förtjänar. Den första blomning kommer strax efter midsommar för att därefter, som en lugn andning, återkomma med sina tunga nöjda huvuden ända in i oktober. I min rosenträdgård, inramad av tegelmurar, samsas skönheter som Glamis Castle, Crocus Rose, Pat Austin. Och inte minst den blyga Lady of Shalott . "She has a lovely face; God in his mercy lend her grace, The Lady of Shalott." som Tennyson skriver i den berömda dikten.

Milt doftande rosor i vitt, creme, gult och koppar omgivna av ett violett hav av lavendel och salvia och med skummande vita gäss i form av silverarv. Som en trumpetfanfar till sommaren reser sig senare en och en halv meter höga Riddarsborrar i ljust blått och vitt. Årets nytillskott är blåblommande Clematis som är tänkt att kasta sig över murkrönet likt ett vattenfall.  Vi får se hur det går med det.

Nu sover de alla med en polokrage av torrt hö runt rothalsen. Stilla och väntande på vårens värme, min stränga sekatör och en god giva svart guld från trädgårdens vänner fåren. Sedan, strax innan de första knopparna brister, generösa nävar kalk som ger både liv och skyddar mot svampsjukdomar. Men först vinter.

Förväntan och förtröstan. Två ord som jag håller nära hjärtat en tid när trädgårdsdrömmarna komposteras och det bara finns isrosor att plocka.

Jag är redo! Det går bra att komma nu vår! Fröer är beställda, trädlistan är lång och vågad med järva satsningar som Kejsarträd och Judasträd. Rosorna återkommer vi till alldeles snart och den som vill får hänga på min årliga beställning.

Årets riktigt stora trädgårdprojekt skall bli resning av åtminstone 4 av de sex kolonner från Haddonstone som ligger i stora trälådor och väntar. De har legat där bra länge och hindret har varit mest av mental art – att bestämma var de skall placeras och dessutom vara enig med maken Björn. Men igår kväll pustade vi ut i en gemensam tanke: par om par på ena sidan av den enkla gång som sträcker sig längs med den ås av sand som går genom vår långsmala trädgård. Vi förstärker på det sätt denna ryggrad och skäms inte för att ta i. Wisteria ( den nya härdiga) och några Austionrosor skall få klättra och bilda mjukhet mot den karga stenen. I fonden rohdodendron eller Azalea med en centralt placerad staty, inte för stor. Där kan man slinka in, eller bara kasta en snabb blick när man passerar och tänka – oj!

Vidare är Gullregn beställda för plantering vid den långa tegelgångens ena sida, inte hela men i grupper och med stöd av bågar tänker jag mig att det blir en härlig promenad. Har tvekat inför plantering på detta ställe då någon en gång sa att det var synd att fylla ut den fria luften. Men nu har jag centrifugerat den kommentaren och kommit fram till att då blir det ingen trädgård. Kontrasten är konsten – från det öppna till det slutna, ljus och skugga! Våga våga!

Höstfest på Färna

För två år sedan ringde Wenche Engström, VD och ägare av Färna Herrgård, och berättade att hon fått en tegelsten av sin man i julklapp. Trevligt tänker jag förstås eftersom jag älskar tegel och ännu trevligare blir det när hon berättar att 6000 sten ytterligare ligger och väntar i en gammal industrifastighet i Skinnskatteberg. Nu skulle äntligen växthuset byggas och jag minns plötsligt att Wenche var en av de första som ringde oss när vi började annonsera Hartley. Vi ses och tycke uppstår som man brukar säga. 

Ca 5 månader senare står där ett 60 kvm stort orangeri placerat där de tidigare omfattande växthusen legat. Wenche är en underbar kund, full av energi och idéer och en genuin önskan och längtan att själv få ordna med sina växter. Vi tänker mycket på Färnas historia och resultatet är ett mörkt blågrönsvart växthus med associationer både till den gamla gjutjärnskulturen men också till slaggstenens skiftande grönblå färg.

Som en ytterligare bonus ber vi konstnärinnan och keramikern Agnetha Spångberg göra en specialdesignad keramikvägg med glaserade plattor som ska ge växthuset fägring året runt. Bland alla de blommor symboler och avbildningar som finns på plattorna göms också Färnas egen järnstämpel.

Är du en så- eller skördemänniska?

Jag är definitivt en så-människa. Tanken på något som skall bli – planeringen, visionerna, strategin hur jag ska gå till väga gör mig lycklig som ett barn som väntar på julaftonskvällen.  Jag förblir sedan en nöjd och engagerad odlare nästan hela säsongen. Vattnar, pysslar, gödslar och rensar tills jag är säker på att min odling tar de väg jag avsett (eller kanske inte tar den väg jag avsett). Sen falnar mitt intresse och när hösten börjar viska i gräsets ax är jag mentalt redan på nästa vår.

Och kvar står oskördad majs som med min omsorg vuxit sig osannolikt hög med minst två rader kolvar per stam, kålhuvuden i 10 kilosklassen och tomater i en sån mängd att jag kan fylla vårt badkar. Det är nu jag ropar efter den förvaltande – gör något! koka, hacka, ta hand om, frys in. Jag tänker inte göra det!

Detta mitt förhållningssätt får mig att tänka på mitt liv i övrigt. Hur många företagsidéer jag satt i verket, projekt som styrts med stadigt roder för att sedan, när jag faktiskt hade kunnat börja skörda, sett mig själv tröttna och kasta mig på nästa ofullbordade idé. Undantaget har faktiskt hittills varit vårt älskade Vansta Trädgård. Här sätter det organiska växandet sin begränsning och kanske, kanske att även jag sakta börjar mogna …

The garden is in mourning

Ett år före sin död skrev Richard Strauss Vier letzte Lieder. De har jag lyssnat på ikväll, den här gången framförda av Anna Eklund Tarantino i pianoversion med suveräna Bengt Åke Lundin vid tangenterna. Den första sången är precis som våren, överväldigande, överfallande, oemotståndlig. Och det är våren jag redan, fast den första frosten inte ens kommit, längtar intensivt till. Nu är vi framme vid hösten och årets  "aftonrodnad" när allt skall tillbaka, introvert, samlat, förmultna för att sedan bli vår igen. 

Frühling
September
Beim Schlafengehen
Im Abendrot

Vier letzte Lieder skrevs på 5 månader, ungefär så lång tid som vår plats på jorden andas ut. Sen, i september börjar inandningen...den långa inandningen.

September (text Hermann Hesse)
 


The garden is in mourning.

Cool falls the rain upon the
 flowers.

Summer shudders, quietly 
to its end.



Leaf after golden leaf drops
 down 
from the high acacia tree.

Summer smiles, surprised and weary 

upon the dying dream of this garden.



Yet still it lingers by the roses, longing for rest.
 
Then slowly closes its great
 weary eyes.