Som på isflaken i min barndom

Nu hoppar jag mellan vårens ljuvligheter som på isflaken i min barndom.  Startar tveksam  med lysande tussilago i dikesrenen för att sedan sätt fotvalvet mot snödroppar och krokus – mer säkert men fortfarande i lätt brutna klirrande iskristaller. Snart vågar jag ett längre skutt mot lysande blåsippor på bädd av fjolårets eklöv. Här kan jag stanna en stund på ett flak av pannkaksis, begrunda skogsbackens genomskinlighet. Men snart bär det av med snabba fötter med en fot i påskliljor och en annan bland majvivor. Lite ro får jag på vitsippornas stora, lugna flak som lugnt och stillsamt brer ut sig – en stund av ro i denna vårens smidiga framfart. Hoppar så vidare med krikonblom, rosenmandel som snabbt hämtar sin anda bland tulpaner och gullvivor. Ett våldsamt vårregn tar mig sedan allt närmare högsommarens glaciär där växtligheten snabbt blir likt isvallar. Kompakt och ogenomträngligt ter sig nu grönskan där rosens dofter strilar och smälter samman med dignande klasar av Riddarsborre och rinnande Klematis. Där stannar jag ett tag, orörlig i ödesmättad visshet att detta är flyktigt och därför så stort. Sen kommer den till slut – hösten och sommarens glittrande kristaller driver oåterkalleligt åter i lösbrutna stycken in i vinterns permafrost.