Jag hade igår privilegiet att lyssna på Mahlers 3:e symfoni på Berwaldhallen. Lika omvälvande och välgörande som doften av en ros. Ock lika överraskande och oförutsägbart som min trädgård vars växande och, icke växande, alltid letar sig nya uttryck. Trädgårdens skapande, eller att skapa en trädgård? Frågan kanske kan ställas till den som skapar musik – är det egentligen jag som skapar eller låter musiken sig skapas?
Min trädgård är definitivt inte beroende av mig. Skulle jag bara hålla mig borta så tar den sig helt egna vägar och en förvuxen trädgård är den mest fascinerande av alla. Den tanken får jag när vi kommer till 3:e satsen och det hela egentligen "borde" avslutas, avrundas. Men inte. Det fortsätter, pågår och tar sig, som det känns, helt egna vägar, som en ranka på min klematis. Och vackrare än så kan det inte vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar