Strindberg – igen

Har tillbringat ett par timmar i Röda Bergen i Stockholm för att titta på en gårdsrenovering. Ett underbart stycke kulturhistoria som inte kan annat än inspirera. Trädgården är ritad av Ester Claesson, en av de första kvinnliga svenska trädgårdsarkitekterna som ville byta bort städernas gårdshus mot gemensamma öppna gårdar där varje hus hade en egen hörna för plantering men där allt skulle se ut som en enhet uppifrån fönstret. Den gamla ritningen finns kvar och utmaningen att sammanfoga de ursprungliga intentionerna med de boendes behov och visioner är både svår och oemotståndlig.

Väl hemma börjar jag genast botanisera och webben blir första anhalt. Det visar sig att Karlfeldts gårdens trädgård är ritad av Ester och när man grottar vidare i tidens uttryck och moden dyker förstås min "gamla kompis" August Strindberg upp. Och för en gångs skull tycker vi lika.  I ”Blomstermålningar och djurstycken” från 1888 skriver han om trädgårdarna i danska Skovlyst och Holte: 

”Och så bär man ut på rabatterna, vad? Bladväxter som icke få blomma. Bladväxter med röda och gula blad, sådana man kan i brist på bättre fördraga om hösten hos den döende lönnen eller jungfruvinet. Och så snart en stackars blomknopp hotar att spira upp ur detta höstlöv så kommer blomsterhataren och skär av den. /…/ Äger man så ett urval av de dyra ogräsen Echinops, Acanthus, Gunnera och flera vederlikar, att fröjda sig åt då har man haft livsglädje för sina pengar!”

För jag vill, som Strindberg, ha BLOMMOR inte enbart blad i strikta strama rader, helst omgivna av kantigt trä eller metall och oftast enbart i grönt, lite mindre grön och lite mer grönt. Trist, o-charmigt, o-mysigt, o-sinnligt.