inte skall man väl behöva ett Versaille för att kunna njuta av ett eget salladshuvud?

Jag vill ha en köksträdgård! Jodå, vi har en sen förut men aldrig ordnad och genomtänkt. Bara en enkel bädd grävd i den underbara mylla vi har begåvats med här på Vansta gård. Här växer det obehindrat med skördar över min husliga förmåga. Grytorna intresserar mig inte annat än när innehållet ligger på tallriken. Min köksträdgårdslusta kommer mer ur viljan att leka med färg och form. En riktig potager med inspiration från paradisets trädgård där ögonfröjd och mat ingår fruktbar förening. Precis som en god måltid – både vacker, doftande och välsmakande!

Ordet Potager myntades, som så mycket annat vackert, under Ludvig XIV av trädgårdsmästaren på Versaille, Jean de La Quintinie . I sin bok  Instruction pour les jardins fruitiers et potagers från 1690 beskriver han hur man skall anlägga en riktigt kunglig köksträdgård. Här är ingen tvekan om att den ätbara trädgården skulle tillfredsställa, inte bara en kräsen kungamage, utan lika mycket ögat hos var och en som styrt stegen in i denna doftande och välsmakande komposition.  Riktigt så avancerad skall jag inte vara men andemeningen är klar. Min köksträdgård skall vara vacker och översvallande men den skall också vara formell och symmetrisk.

Rosemary Verey strålar med andra goda exempel. Hon som aldrig hade någon totalplan över sin trädgård utan lät den växa fram successivt och formas vartefter åren och idéerna tog form. Med ena foten i trädgårdshistorien och den andra i 1950-talets England skapade hon ett mästerverk på Barnsley House där ett av hennes magnifika verk är just en klassisk Potager där grönsaker, blommor och örter växer i separata rektangulära bäddar med gångar emellan.  En paradisets lustgård! Också denna form av skapande, där impulsen får utrymme och sprängkraft passar mig.
Men inte skall man väl behöva ett Versaille eller ett Barnsly House för att kunna njuta av ett eget salladshuvud? Nej, odla där det odlas kan; på balkongen, i en plastbalja, i den kommunala planteringen eller mitt i gräsmattan. För den tillfredsställelse och livsglädje som följer med att så ett frö i en liten bytta, se det bli en spirande planta, sätta en blomma som blir frukt och som solar sig och mognar för att sedan lugnt nicka till dig och liksom säga – Ät mig nu! Så enkelt men så oöverträffat gott. Det får mig att tänka på en annan fransk guru, kockan Colette;

” Njutningen är enkel, mycket djup också. Den är essensen av att nöja sig med lite. Precis som igår morse, då fick jag med flyg från landet…
 – det vattnas i munnen på mig!
– nej, det är säkert inte det ni tror, mina njutningar har enkelt ursprung. Det var ett stort lantbröd doftande av råg. Det väger nästan sex kilo, har tjock knaprig skorpa och ett gråtonat innanmäte som slätt och starkt oblekt linne. Och en stor kruka smör, kärnat kvällen före. Det hade fortfarande små pärlor av kärnmjölken kvar.
Ett förgängligt smör, högklassigt, handpressat, härsket två dagar senare, men med en doft lika eterisk som en blommas, ett lyxsmör…
– vadå, en skiva bröd med smör på! En smörgås.
Ni sa det. Men en perfekt!”
 
Många gånger diskuteras ordet kvalitet och i mitt kan det knappast uttryckas bättre än så här.

En ny Potagér på Vansta Gård
Jag har alls ingen museal syn på min trädgårdsanläggning även om vi gjort allt vi kan för att söka information om förflutna trädgårdar på Vansta. Ordningen är min stränga duk där tavlan målas och hade du sett mitt skrivbord hade du vetat att jag är i stort behov av ordning eftersom jag helt saknar förmågan att skapa den.  Här skall nytta och nöje växa i ett strikt versmått där jamber och trokéer inte har en chans att ta ens en enda liten åttondel i fel riktning. Min trädgård skall vara värdig och anammar mycket hellre karaktären av de sirliga rörelserna i en Courante än en skuttig Gavott. Som mitt dekorum har jag örter och slingrande krasse, vallmo, gurkört, lavendel och en och annan skulptural kvanne. Och mitt i alltsammans reser sig solros och majs.

Placeringen är hos oss på Vansta inget att tveka över. Gamla ritningar visar mycket tydligt var trädgården legat och inte utan orsak kallas den enda flygel vi har kvar inte bara Polhemsflygeln då Christoffer Polhem började sin unga karriär här, utan också ibland Trädgårdsflygeln. Nedan för denna breder ett långsträckt, soldränkt markområde ut sig med den mest underbara sandjord. Den självklara och enda tänkbara placeringen.

Siktlinjer och spaljéer liksom cirkelformen är ett måste. Det syns redan i vår trädgård, inte minst i min älskade rosengård. Proportionerna håller jag inom kroppens harmoniska råmärken där allting finns på armslängds avstånd.
Parterrer gör jag av Quercus Fencing som kan skapa höjda odlingsbäddar i böjda linjer.  En cirkel delade i fyra tårtbitar blir zenit och genom alla öppningar kan jag blicka ut över min trädgård i alla fyra vädersträck. Utsnidade hörn avslutar dessa skyddande sarger av flätad ek som ger ett långlivat stöd och en harmonisk form till mina odlingar och inte minst – ett effektivt skydd mot sniglarna som nu för tiden är mina värsta fiender. Mer jordnära bäddar för våra vilda pumpor och frilandstomat bygger vi av robusta ekplankor. En enkel trappa och en stödmur i natursten där aprikoser kan sola sig avgränsar mot väster.

Höjdverkan skapar jag av spaljéverk  från Stuart Garden och växttorn från Classic Garden Elements som gör lika gedigna som vackra bågar och torn. In i min trädgård tar man sig genom en cirkelformad grind med båge och en klättrande humle och ett litet porlande vattenspel från cirkelns mitt lockar mig framåt. Längst bort ställer jag Haddontones ”The Gardener” att övervaka mitt arbete.

Temat i min potagér är, till skillnad från rosengården där rött tegel dominerar, byggt av doftande trä. Helt naturligt blir det då med ett växthus i cederträ från Gabriel Ash. Valet faller på The Wisley, lagom brett att rymma både tomat och gurka och en bänk att skola om och så. På långsidan har jag kallbänkarna som får tjäna som tillfälligt ”rest room” och en idé om jordgubbar under det värmande glaset har jag haft länge. Gångarna skall utgöras av hårdstampat stenmjöl. Ingen markduk mina vänner! Den är bara i vägen för mitt skyffeljärn.

Tiden och jag
Om det nu blir så mycket till lustgård här på Vansta skall vara osagt, det får tiden visa.  Och med tanke på att inte bara jag känner begäret till en solmogen tomat; sniglar, rådjur, harar vill också ha sin del. Och allra bäst trivs ogräset, ett oförtjänt namn i mina ögon ör ogräset utmärks av just de egenskaper som vi vill att alla våra älskade växter skall ha – obändig livskraft!. Men trots detta motstånd vill jag inget hellre än att så, skola om, luckra, gödsla, plantera. Och sedan gå där och insupa det växande, se det ta form, mogna och pocka på min uppmärksamhet. Skörd! Det är nu jag får ett riktigt stort problem.

För jag är definitivt en så-människa. Tanken på något som skall bli – planeringen, visionerna, strategin hur jag ska gå till väga gör mig lycklig som ett barn som väntar på julaftonskvällen.  Jag förblir sedan en nöjd och engagerad odlare hela säsongen. Vattnar, pysslar, gödslar och rensar. Sen falnar mitt intresse och när hösten börjar viska i gräsets ax är jag mentalt redan på nästa vår. Vem ska nu ta hand om mina 10 kilos kålhuvuden, mina 10-talsmeter av zuchini, mina lass av tomater och hinkar med potatis. Inte jag! Jag har annat att tänka på.