I VANSTAS TRÄDGÅRD

”Det var den där våren när allting vrenskades. Lärkan sjöng sig hes i stormen. Nästan utsuddad i diset. Det snöade på påskliljorna och rådjuren orkade inte ens ge sig på tulpanerna. Gullvivorna slängde sina nyckelknippor på marken och ville inte vara med om de inte snart fick se björkarna slå ut … Och frågan började ställas på bygden: Hur blir det med häggarna i Hin håles trädgård? Får man se dem blomma i år över huvudtaget?”

Nyss hemkommen efter en stilla och varm träff med likasinnade kulturälskare på Hannagården. En dag som mer verkade 3 november än 3 april och inhöljd i ett stillastående duggregn. Efter en vilsen bilfärd och några leriga kliv över en översvämmad åker med följande knagglig stengång med kvardröjande is, klev jag in i detta före detta missionshus som av författaren Ylva Eggehorn omvandlats till ”en kravlös miljö med stillhet och skönhet”. 

Visionen om de små sammanhangen är en avundsvärd hållning som för tankarna till den ofta bortglömda grundtanken i mitt eget trädgårdsskapande och faktiskt ofta samtalen med våra kunder. Alla bär vi på en längtan att skapa den vackra, stilla och kravlösa miljön som vi alla saknar och har så svårt att hitta. I den längtan möts vi alla.

I slutet av vårt möte får vi alla en bok av Ylva som hon skrivit om Södertörn där vi alla bor. Den heter Hin Håles trädgård och jag kan inte bärga mig att få läsa. Orden i början är Ylvas och Hin håles trädgård visar sig vara fråga om ett stycke skog, så välskött att det likande en trädgård av en bonde så sur och vrång att kallades ”den hårde”. Hin håle är ett äldre noanamn för djävulen där ursprungsbeteckningen förmodligen var "den där hårde". Finns gott om såna här i trakten men här finns också änglar!